Raigyo (Takahisa Zeze, 1997)

Njuta films har en del fina releaser inser jag ibland. Den svenska distributionen gör att man inte behöver lägga åtskilliga hundralappar på lite mer obskyra filmer heller då de finns i Sverige och inte behöver fraktas över atlanten, plus att de kommer med svensk text. Jag blev minst sagt glad när jag hittade Raigyo då jag läst lite om den och blivit oerhört nyfiken.

Raigyo är en Pinku Eiga film. Alltså en sorts japansk sleazefilm. Under 90-talet struntade regissörerna helt i alla tramsiga sexscener som förr var hela poängen med "pinkfilmerna" och la istället energin på att berätta en historia som inte bara var en ursäkt för att visa bröst och bleka rumpor. Temat för just Raigyo är väldigt nihilistiskt och deprimerande. Inte en enda gång tror man att det faktiskt är en "pinkfilm" man tittar på.

Filmen börjar med att man får följa Yanai vars fru är inlagd på sjukhuset för att hon ska föda deras första barn. Yanai lever ungkarlsliv medan hans fru ligger inlagd och ringer runt till kvinnor i hopp om att få ha sex. Han har lite problem att få till det men får av en slump telefonkontakt med Noriko som är dödligt sjuk. Noriko har blivit lämnad av sin man och är fullkomligt uppgiven. När Noriko och Yanai slutligen träffas och har sex blir Yanai mördad av Noriko. Hon blir förhörd av polisen om varför hon lämnade sjukhuset trots att hon är dödligt sjuk och att Yanai mördades samma dag ser polisen som ett samband. Noriko kommer undan tack vare att en man som såg henne kasta sin förlovningsring blir inkallad för att identifiera henne. Han fascineras över att hon dödat en människa och säger därför att det inte var Noriko som han hade sett ihop med Yanai på den bensinmack där han jobbar. De två utvecklar sedan en relation med misär och ångest som gemensam nämnare.

Åskådare 1

Åskådare 2

Zeze är helt ny för mig men efter att ha sett Raigyo är jag frälst. Fotot är helt magnifikt och att filmen till stor del är "shot on location" bidrar till den dystra stämningen något enormt. Som tittare gör Zeze en till åskådare på plats genom att  ofta filma på väldigt långt avstånd och undvika "close-ups". Ofta hamnar olika objekt ur fokus i förgrunden, vilket skapar en stämning av att man står långt ifrån och beskådar det som sker, men man kan inte göra något åt det. Alla "POV's" är dessutom filmade som om personen låg på marken, när personen i själva verket står upp, vilket skapar en stämning av att det är någon annans synvinkel som förmedlas. Det är också sparsmakat med klipp i filmen och vissa scener varar runt 1-2 minuter helt utan kameråkningar. Det känns löjligt att ens försöka beskriva detta mästerliga foto, jag lägger istället upp lite bilder och rekommenderar att ni ser filmen.

Noriko tittar på när bussen åker...

Jag måste bara tillägga att det är synd att denna film blivit förstörd med en rutten marknadsföring. Söker man på den ser man bara nakna människor indränkta i blod. Detta är ungefär 1 minut av filmen och det tar all fokus från vad filmen egentligen handlar om. Likaså lanseras den också som en klassisk "pinkfilm" med bilder på bröst överallt, också något som bara figurerar 1-2 minuter i filmen. Jag tittade nyss på den svenska filmen Kyss mig och den innehöll säkert 15 minuter med meningslösa sexscener som inte tillförde filmen ett smack.

...POV från marken

"Mitt barn dödades, han brann ihjäl. Han blev bara en så här stor svart klump, ändå kremerade de honom. Det kom ingen rök från skorstenen på krematoriet... Barnet hade ju redan brunnit upp. Det var en kvinna som gjorde det. En yngre arbetskamrat som till skillnad från mig läst på högskolan. Hon var ganska snygg. Vi drack lite ihop och låg med varandra. Hon fick göra abort två gånger. Är det skäl nog att döda?"
 - Fiskaren utan namn

8/10

The Human Centipede 2 (Tom Six, 2011)

Den hype som byggdes inför The Human Centipede var som upplagd för att det skulle bli fiasko. Om man hypar något mycket så tycker i alla fall jag att man måste leverera också. Hypen ledde till att filmen nådde ut till en publik som absolut inte brukar konsumera denna typ av chockfilm. Därför hör man ofta hur skruvad The Human Centipede är och ibland kan man till och med höra folk säga att det är det vidrigaste som gjorts, någonsin. För er som inte vet handlar The Human Centipede om en galen vetenskapsman som kidnappar folk och syr ihop dem, mun till anus, för att skapa sin egna mänskliga tusenfoting.

Eftersom jag tillhör den grupp av människor som kan tycka att sådana här filmer är ganska bra och underhållande så tänkte jag att ska ge The Human Centipede 2 en chans. Mycket tack vare att jag ser folk som avfärdar filmen som skit bara för att den endast är ute efter att chockera tittaren. Som om inte en komedi exploaterar känsliga ämnen för att få dig att skratta? Nä, den diskussionen lämnar jag och går till filmen istället.

Martin

Martin jobbar som vakt i ett parkeringshus. Han är fet, kort, ful, har astma och är sjukt besatt av filmen The Human Centipede. Eftersom Martin jobbar nattskiftet så börjar han förverkliga sin dröm om att kopiera experimentet från första filmen. Folk som parkerar sina bilar får ett skott i benet och en kofot i huvudet för att sedan köras i en skåpbil till en lagerlokal. Där förvarar Martin sina offer tills han har samlat på sig 12 personer som han ska operera ihop, mun till anus.

Martin bor ihop med sin mamma i en liten lägenhet i London. Mamman hatar Martin för att han ringde efter polisen efter fadern antastat Martin under flera år. Så Martin har det ganska jobbigt förstår man, när till och med doktorn som ska hjälpa Martin med hans astma tafsar på honom och spanar in hans bakdel och slickar sig om munnen.

Martin beskådar sitt livsverk

Filmen är helt svart/vit och saknar nästan helt musik, vilket inte alls bidrar till den stämning som jag direkt fattar att regissören ville åt. Det hela blir istället löjligt pretentiöst, vilket i sin tur krockar med alla jättelöjliga upptåg som Martin bjuder på. Det finns ingen vilja att gå djupare in i vilka offren är mer än att de flesta verkar vara idioter, vilket i sin tur gör att man inte kunde bry sig mindre om att de blir torterade. De enda som man faktiskt får bekanta sig med är Martin och hans mamma. Detta görs dock så pass bra att man hade önskat att filmen hade handlat om deras relation istället. Deras förhållande är så pass sjukt att det till och med är deprimerande att se dem äta ihop och jag måste verkligen berömma Tom Six att han lyckats fånga en så fruktansvärt obehaglig stämning hemma hos Martin.

Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Tom Six vill äckla folk på ett pretentiöst sett som faller platt. Filmen förlitar sig helt på att Martins galenskap ska skapa en klaustrofobisk känsla  som sedan når något slags crescendo när tortyren börjar. Men det funkar inte alls. Chockscenerna är dessutom så pass veka att filmens ruttenhet inte ens kan vägas upp av "goren".

3/10

Rubber's Lover (Shozin Fukui, 1996)

Comeback på bloggen! Jag har tittar på så sjukt mycket film senaste tiden så jag har inte orkat skriva om dem efteråt. Har dessutom skrivit klart min c-uppsats (förhoppningsvis) så nu kanske det blir fler inlägg. Inte för att någon verkar läsa, men det är ändå ganska trevligt tycker jag.

Jag lyckades få tag i Rubber's Lover för en skälig summa på ebay för någon vecka sedan och nu var det alltså dags att se den. Förväntningarna var ganska höga då jag läst att den, med sin cyberpunk-ism, påminner om Tetsuo: The Iron Man (1989). Förutom cyberpunken så var den dock inte speciellt lik. Jo, den var också filmad i svart/vitt format.

Rubber's Lover handlar om tre forskare som utför experiment på människor i form av att injicera ether (hittade ingen begriplig översättning) i dem samtidigt som de utsätts för tortyr i form av extremt höga ljud. Syftet är att att få testpersonen att uppnå ett annat mentalt stadie som i sin tur ska resultera i psykiska överkrafter. Forskarteamets bidrag hotas att dras in för att de inte visar något resultat fastän de avverkar försökskaniner på löpande band. En sekreterare från huvudkontoret skickas till deras labb för att stänga ner projektet. Forskarteamet ser sin chans till ännu en försökskanin och tar sekreteraren som gisslan, samtidigt som de dessutom utnyttjar en forskarkompis som de hjärntvättat.

Experimenterandet återupptas med de nya försökspersonerna men forskarteamet inser inte vilka krafter deras experiment kan framkalla. Helvetet brakar såklart loss och snart inser de vad de har lyckats skapa.

Jag skulle inte vilja säga att Rubber's Lover är en jättebra film då den tyvärr saknar ett tydligt narrativ, men scenografin var helt fantastisk. Snabba klipp varvas med långa tagningar och kameravinklarna skapade en obehaglig klaustrofobisk känsla. I sann cyberpunkanda innehöll filmen också en hel drös med obskyra maskiner med sladdar över allt. Fukui har minst sagt en fin känsla för mise-en-scene som gör att filmen, trots sin avsaknad av ett tydligt narrativ, blir till ett enastående konstverk.

Men eftersom jag gärna ser filmer med tydliga narrativ så räcker det inte hela vägen till något toppbetyg. 6/10 får du, Rubber's Lover, det är du väl nöjd med?

Deadly Outlaw: Rekka (Takashi Miike, 2002)

Det är väldigt jobbigt att skriva c-uppsats och jag har tittat på Takashi Miikes Gozu så många gånger nu att jag börjar lägga märke till kamerateamets skuggor osv. Därför tänkte jag att jag idag skulle titta på en annan Miikefilm. Det fick bli Deadly outlaw: Rekka som förutom att den är väldigt bra också har en fantastisk rollista. Riki Takeuchi, Hideki Sone, Kenichi Endo, Sonny Chiba och Renji Ishibashi spelar alla viktiga roller i filmen så det är svårt att inte njuta hela filmen igenom.

Kunisada (spelad av Riki Takeuchi) spelar en yakuzamedlem som tillhör Sanadagruppen vars ledare blir brutalt mördad i en gränd i Shinjuku. Under tiden mordet sker sitter Kunisada i  fängelse och kan inte hjälpa sin boss, men Kunisada som står väldigt nära sin boss känner på sig att något är fel, ungefär som om han hade telepatiska förmågor. På så vis får man tidigt reda på att de två stod varandra väldigt nära och att Sanada var som en far för Kunisada. Den som efterträder Sanada går med på fredsförhandlingar med Otakigruppen (som också var de som lät mörda Sanada) genom att han blir mutad att få en hög position inom syndikatet.

Kunisada förklarar att gängkrig är enda sättet att hämnas Sanada

Det enda Kunisada kan tänka på är att hämnas sin boss och ovetandes om att fredsförhandlingar har inletts så blir han ombedd att mörda en av de rivaliserande gängens boss. Kunisada ser det som en hämndaktion men i själva verket utnyttjas han för att ändra om i hierarkin i toppen av shinjukus brottssyndikat. De nya bossarna inom yakuzafamiljerna ser Kunisada som ett hot då han är en en-mans-armé och begär honom mördad för att få bort alla som skulle motsäga sig fred emellan familjerna. Självklart blir försöken att få bort Kunisada misslyckade och rasande går han ut i krig ihop med sin edsvurna broder Shimatani mot yakuzan som han en gång tillhörde.

Jag tog mig friheten att ladda upp en scen på youtube:

Deadly outlaw: Rekka är en extremt hård och våldsam film som behandlar hämndtemat väldigt bra. Kunisada drivs så mycket av hämnd att han inte ens bryr sig om konsekvenserna och det påverkar hans omgivning på det viset att han får fler och fler att hämnas hela tiden, så för varje mord känns hämnden mer och mer meningslös. Filmen har också ett riktigt bra soundtrack vilket ger plus. Jag vet inte vad mer det finns att skriva om Deadly outlaw: Rekka, man måste helt enkelt uppleva den. 8/10

Combat Shock: American Nightmares (Buddy Giovinazzo, 1986)

Combat Shock är släppt av Troma vilket borde säga en hel del om filmens innehåll. Och visst innehöll filmen en del ingredienser en Tromafilm brukar innehålla, men det som stod ut mest var alla olikheter som Combat Shock hade med övriga Tromafilmer. Tro det eller ej men filmen var bra på riktigt och hade ett budskap! Helt fantastiskt när man tänker efter, med tanke på att filmen är gjord på 0:- i budget och helt saknar rutinerade skådespelare eller en rutinerad regissör för den delen.

Frankie och Cathy är gifta och bor ihop i en totalt nedsliten lägenhet i en förort utanför New York. De är helt utfattiga och Frankie försöker deperat att hitta ett jobb men det finns inga jobb alls att få. Frankie är en vietnamveteran som hölls till fånga av vietcongarmén i flera år och alla trodde att Frankie var död. Men trots svåra trauman och tre år på sjukhus är Frankie tillbaka i USA, men kriget är inte över för honom. Tortyren i Vietnam var bara början på ett helt liv i tortyr som han själv säger.

Frankie under en flashback

I Vietnam utsattes Frankie för drogen Agent Orange och som följd är Frankie och Cathys ett-åriga son gravt deformerad. De har inte ätit på flera dagar och ett brev från hyresvärden med besked om vräkning och dödshot från en person som Frankie är skyldig pengar får bägaren att rinna över och Frankie håller helt på att tappa greppet. Plågad av flashbacks och hemska minnen från kriget vandrar Frankie runt på New Yorks gator i jakt på ett jobb eller mat.

Ungen är hungrig

Att detta är Buddy Giovinazzo debutfilm är svårt att tro då den innehåller många filmiska kvalitéer och ett bra manus (som han skrivit själv) samtidigt som filmen lyckas påverka en enormt mycket. Jag mådde riktigt dåligt efter att jag hade sett den och  måste nog grubbla på den ett tag innan jag helt kan släppa den.

Jag tittade på director's cut. INTE Tromas klippta version av filmen. Troma ska tydligen ha sabbat filmen, så jag såg ingen anledning att se Tromas version då min DVD innehöll både original director's cut och Tromas cut version. 6/10

A chinese torture chamber story (Bosco Lam, 1994)

Man kan tro att titeln säger allt om denna film, men ack vad fel man kan ha! Detta är långt ifrån splatter/skräck/thriller utan liknar kanske mer en vågad version av Stefan och Krister på kantonesiska. Det är dock en väldigt stor skillnad mellan A chinese torture chamber story och Stefan och Krister, det är att jag höll på att dö av skratt när jag såg A chinese torture chamber story, vilket aldrig har hänt med Stefan och Krister.

Cabbage inför rätta

Filmen handlar om Little Cabbage (jag vet inte hur jag ska översätta det, jag förkortar henne Cabbage) som får jobb som tjänsteflicka hos en läkare vid namn Yeung. Yeung och hans fru är två riktiga kåtbockar som har sex mest hela tiden och hans fru verkar aldrig få nog. När Yeung åker på affärsresa så vänstrar Yeungs fru med stadens domares son. Självklart blir de påkomna av Cabbage och inser att de måste göra sig av med henne då otrohet och utomäktenskapligt sex är förbjudet (filmen utspelar sig under Ching-dynastin i Kina) och de är rädda att Cabbage ska skvallra.

Snuskhummern Yeung

Cabbage blir bortgift till Siu-Tai (som också har stans största balle) för att hon inte ska skvallra och för att Yeung är förtjust i henne, vilket Yeungs fru är väldigt upprörd över. Yeung blir vansinnig på sin fru för att hon gift bort Cabbage till Siu-Tai och slår henne. Yeungs fru planerar där med en hämnd på Cabbage och sin man genom att förgifta Siu-Tai med så mycket viagra att han ska bli så kåt att han inte kan kontrollera sig och ha sex med Cabbage till hon dör, men istället sprängs hans balle och han dör. Cabbage blir anklagad för att ha förgiftat Siu-Tai och för att ha haft utomäktenskapligt sex med Yeung (vilket hon inte har haft).

Yeung och Cabbage ställs inför rätta och torteras för att de ska erkänna ett brott de inte har begått. Stadens domares son är delaktig i brottet och domaren gör därför allt för att försvara sin son. Men ett bud som bär på ett kärleksbrev som är skrivet av Yeungs fru till domarens son är på väg till huvudstaden och högsta domstolen i hopp om att ge Cabbage och Yeung upprättelse.

Kung-fu-sex alá Crouching tiger hidden dragon

Det är svårt att beskriva filmen, man måste helt enkelt se den för den har verkligen allt. Tortyr, kung-fu, kung-fu-sex och slap-stick varvas om vartannat och jag kan inte mer än att älska det! 7/10

Strange Circus (Shion Sono, 2005)

Strange circus är den andra filmen av Shion Sono som jag kollat på. Jag hade inte så värst höga förväntningar med tanke på att Suicide Club (2001) var så svår att greppa att det kändes löjligt. Jag har funderat kring den filmen i snart tre veckor nu och har fortfarande ingen bra teori om vad som egentligen hände. Men nog om Suicide club nu. Denna gången skriver jag utan spoilers, det kanske är roligare, vad vet jag? Jag tycker om att tolka det jag ser men struntar i att dela med mig denna gången så får jag se om jag tycker det blev bra. NU till filmen:

Mitsuko blir ombedd att kliva in i ett cello-case av sin far

Strange circus är en thriller/drama som handlar om Mitsuko och hur hon blir våldtagen av sin far när hon är liten. Mamman (Sayuri) kommer på sin man (Gozo) när han våldtar Mitsuko men hon gör ingen åt saken. Istället blir hon avundsjuk på Mitsuko och misshandlar henne så fort Gozo inte är hemma. Lite senare i filmen får man följa Taeko som är en rullstolsbunden författare. Hon skriver skönlitterära verk om hemskheter som incest och våld. Yuji som jobbar på ett bokförlag är hemma hos Taeko ibland och läser hennes arbete, han säger sig vara ett stort fan av Taekos verk. En dag får Yuji i uppdrag av sin chef att snoka fram hemligheter om Taeko för att hon gömmer sig mest inne hela dagarna och hennes person är lite av ett mysterium. Chefen säger till Yuji att han vet att hon faktiskt visst kan gå och sitter i rullstolen bara för att hon spelar ett spel. Yuji verkar motvillig men börjar ändå att snoka i Taekos liv. Handlingen är kanske inte riktigt så enkel men jag vet inte hur jag ska förklara mer utan att spoila hela filmen.

Taeko och Yuji

Jag tycker att Shion har lyckats skapa en film som säger mycket om hur mycket ens liv påverkas av att bli illa behandlad av en auktoritär figur. Gozo är väldigt manlig och patriarkal så hans fru tänker inte ens tanken på att försvara sin dotter utan lyder blint allt han säger och går till och med med på att titta på medan han har sex med Mitsuko.

Jag slogs mycket av hur duktiga skådespelarna var i Strange circus. Speciellt barnet som spelade Mitsuko som ung (Rie Kuwana) och han som spelade Yuji (Issei Ishida). En sak till som jag slogs av var hur västerländskt allt såg ut i filmen. Hemma hos familjen fanns inte ett spår av japansk kultur eller inredning, men det kan ha haft att göra med att Gozo var väldigt rik, vad vet jag. Jag hade en trevlig stund när jag tittade på den och blev ganska chockerad och äcklad men seriositeten behölls hela vägen igenom. 6/10

Guinea pig - Mermaid in a manhole (Hideshi Hino 1988)

Guinea pig serien har jag alltid tyckt om, i alla fall de fyra första filmerna. Mermaid in a manhole är den fjärde filmen i Guinea pig serien av totalt sex filmer och den är också den bästa av dem. Hideshi Hino regisserade också den andra filmen Flowers of flesh and blood som också är den mest omtalade filmen i serien. Jag såg Mermaid in a manhole på mitt pojkrum för många år sedan och var väldigt fascinerad av den, fast på ett helt annat vis än vad jag är idag. Filmen har ett konstnärligt uttryck som de andra filmerna saknar och om man lyckas se bortom de enorma mängderna blod, maskar och annat äckel så finner man en väldigt gripande film.

Konstnären i full karriär

Filmen handlar om en man (jag kommer inte ihåg vad han heter, men jag refererar till honom som "konstnären"), som brukar gå ner i en kloak för att hitta inspiration till sina målningar. Kloaken var en gång i tiden en flod där han brukade leka som barn och han blir väldigt nostalgisk när han tänker på floden och sin barndom. En dag hittar han en sjöjungfru som ligger i kloaken. Konstnären känner igen sjöjungfrun och påpekar att de sågs en gång för längesedan när han bara var ett barn och hon medger att det är sant, de har träffats förr. Sjöjungfrun har ett stort sår i midjan som konstnären lägger märke till och bär henne hem för att ta hand om henne. Efter ett tag sprider sig hennes sår upp över hennes överkropp och hon utvecklar enorma bölder över hela överkroppen. Sjöjungfrun ber konstnären att måla av henne med det var som finns i hennes bölder. Han tvingas att skära upp hennes bölder och ut rinner var i sju olika färger (en referens till regnbågen?) och konstnären sätter igång att måla av henne. Sjöjungfruns tillstånd blir dock värre och värre och till slut tvingas konstnären att göra klart tavlan och sedan döda sjöjungfrun för att få slut på hennes lidande. En sak som förvirrar en aning är att konstnärens nyfikna grannar pratar med varandra och säger att hans fru är död, men senare att hon har lämnat honom. Det viktiga är i alla fall att vi vet att grannarna inte har sett konstnärens fru på ett tag.

Konstnärens egna lilla Ariel

!SPOILERS!För mig handlar denna filmen om hur konstnären inte är beredd att släppa sin ungdom och växa upp utan sin fru. Sjöjungfruns repliker är inte diegetiska utan är lagda efteråt med ett reverb som ger illusionen av att konstnären hör röster i sitt huvud som säger åt honom vad han ska göra med sjöjungfrun. Sjöjungfrun är en symbol för hans cancersjuka fru och hans förlorade barndom (han hittade henne i kloaken som tidigare var en flod där han lekte, han  hade för sig att han sett henne tidigare och hon är döende/ruttnande). Men jag har också funderingar kring att sjöjungfrun också symboliserar konstnärens frus vilja att han måste gå vidare trots att han är på väg att förlora henne. Han måste måla en tavla av henne precis som han gjort med sin barndom och försöka gå vidare. Hustruns/sjöjungfruns enorma lidande blir till slut för mycket för konstnären och hans tar livet av henne, han inbillar sig att det är det hon vill. Men hustrun är gravid i åttonde månaden och konstnären drar ut sitt ofödda barn ur magen på sin fru och faller i chock - ännu en förlorad barndom. !SPOILERS!

Lidandet är över

Det enda dåliga med denna filmen är konstnärens otroligt fula min han gör så fort sjöjungfrun vrider sig i smärta av de maskar som krälar ut ur hennes bölder. Det blir väldigt smärtsamt och jobbigt så fort hon börjar skrika, men sen klipper regissören till konstnärens fula min och man blir irriterad istället. Annars tycker jag detta är en fantastisk film som förtjänar mer uppmärksamhet som en film än som en studie i äckel. 7/10

Shinjuku triad society (Takashi Miike,1995)

Igår tittade jag på en av mina än så länge 27 filmer av Miike. Shinjuku triad society är den första av Miikes filmer som inte blev en direkt-till-video-release utan visades på biografer och det märks att det var här som Miike verkligen började hitta sin stil. Det bjuds på gott om övervåld, sex och väldigt sjuk humor. Dock lyckas här för första gången Miike leverera dessa ingredienser utan att det känns billigt eller osammanhängande, vilket talar mycket för att han här hittat en bra balans i sitt skapande. Väldigt seriösa ämnen tas upp och varvas med under-bältet-skämt och sprutande blod, men man känner verkligen att filmen ska tas på allvar hela tiden.

Kiriya är polis i Tokyo och har äran att mest springa runt i stadsdelen Shinjuku, som tydligen är Tokyos "red light district" och där självklart yakuzan håller till. Kiriya är på jakt efter en taiwanes som heter Wang som sysslar med diverse olagligheter. När Wang försöker ta sig in på marknaden för illegal organhandel tar han hjälp av en advokat (Kiriyas bror) för att sälja organ och styra upp affärerna. Kiriya gör allt för att få tag i Wang och se till så att hans bror håller sig borta från maffian, men Wang blir inte glad när någon rotar i hans affärer.

Kiriya

!OBS SPOILER ALERT!
Flera av karaktärerna uttrycker bitterhet och viss ångest i att de inte känner sig hemma i Japan. Kiriya är hälften japan och hälften taiwanes, Wang är Taiwanes, Wangs älskare är kines och alla känner de att de inte hör hemma i Japan. Wangs älskare förstår inte japanska och är prostituerad. Han blir mer eller mindre behandlad som skit av sina kunder, men Wang ger honom förståelse och tvärt om. Detta leder till en stark scen där Wang ska få en avsugning av sin älskare. Akten börjar som vanligt, men plötsligt lägger Wangs älskare en isbit i munnen och Wang inser att han har lärt sig detta av någon annan. Wang misshandlar sin älskare tills han berättar vem som lärt honom "isbits-knepet". Det visar sig vara en boss i ett rivaliserande gäng som blåst Wang på pengar. Efter misshandeln är deras förståelse för varandra som bortblåst. !OBS SPOILER ALERT!

Wang

 Ett problem med Miike är att det ofta blir lite rörigt i storyn, vilket det också blir i Shinjuku triad society. Jag tror att det kan bero på att det dels talas både japanska, kantonesiska och mandarin, asiatiska namn är lite svårare att lägga på minnet om man är ovan och man antas förstå vilka som är kineser eller japaner bara genom namnen och utseendet. Allt detta kan bli en enda röra om man inte är van vid asiatisk film eller de språk som talas i asien.

En väldigt bra film, men kanske lite långsam emellanåt. 7/10