The Human Centipede 2 (Tom Six, 2011)

Den hype som byggdes inför The Human Centipede var som upplagd för att det skulle bli fiasko. Om man hypar något mycket så tycker i alla fall jag att man måste leverera också. Hypen ledde till att filmen nådde ut till en publik som absolut inte brukar konsumera denna typ av chockfilm. Därför hör man ofta hur skruvad The Human Centipede är och ibland kan man till och med höra folk säga att det är det vidrigaste som gjorts, någonsin. För er som inte vet handlar The Human Centipede om en galen vetenskapsman som kidnappar folk och syr ihop dem, mun till anus, för att skapa sin egna mänskliga tusenfoting.

Eftersom jag tillhör den grupp av människor som kan tycka att sådana här filmer är ganska bra och underhållande så tänkte jag att ska ge The Human Centipede 2 en chans. Mycket tack vare att jag ser folk som avfärdar filmen som skit bara för att den endast är ute efter att chockera tittaren. Som om inte en komedi exploaterar känsliga ämnen för att få dig att skratta? Nä, den diskussionen lämnar jag och går till filmen istället.

Martin

Martin jobbar som vakt i ett parkeringshus. Han är fet, kort, ful, har astma och är sjukt besatt av filmen The Human Centipede. Eftersom Martin jobbar nattskiftet så börjar han förverkliga sin dröm om att kopiera experimentet från första filmen. Folk som parkerar sina bilar får ett skott i benet och en kofot i huvudet för att sedan köras i en skåpbil till en lagerlokal. Där förvarar Martin sina offer tills han har samlat på sig 12 personer som han ska operera ihop, mun till anus.

Martin bor ihop med sin mamma i en liten lägenhet i London. Mamman hatar Martin för att han ringde efter polisen efter fadern antastat Martin under flera år. Så Martin har det ganska jobbigt förstår man, när till och med doktorn som ska hjälpa Martin med hans astma tafsar på honom och spanar in hans bakdel och slickar sig om munnen.

Martin beskådar sitt livsverk

Filmen är helt svart/vit och saknar nästan helt musik, vilket inte alls bidrar till den stämning som jag direkt fattar att regissören ville åt. Det hela blir istället löjligt pretentiöst, vilket i sin tur krockar med alla jättelöjliga upptåg som Martin bjuder på. Det finns ingen vilja att gå djupare in i vilka offren är mer än att de flesta verkar vara idioter, vilket i sin tur gör att man inte kunde bry sig mindre om att de blir torterade. De enda som man faktiskt får bekanta sig med är Martin och hans mamma. Detta görs dock så pass bra att man hade önskat att filmen hade handlat om deras relation istället. Deras förhållande är så pass sjukt att det till och med är deprimerande att se dem äta ihop och jag måste verkligen berömma Tom Six att han lyckats fånga en så fruktansvärt obehaglig stämning hemma hos Martin.

Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Tom Six vill äckla folk på ett pretentiöst sett som faller platt. Filmen förlitar sig helt på att Martins galenskap ska skapa en klaustrofobisk känsla  som sedan når något slags crescendo när tortyren börjar. Men det funkar inte alls. Chockscenerna är dessutom så pass veka att filmens ruttenhet inte ens kan vägas upp av "goren".

3/10

Rubber's Lover (Shozin Fukui, 1996)

Comeback på bloggen! Jag har tittar på så sjukt mycket film senaste tiden så jag har inte orkat skriva om dem efteråt. Har dessutom skrivit klart min c-uppsats (förhoppningsvis) så nu kanske det blir fler inlägg. Inte för att någon verkar läsa, men det är ändå ganska trevligt tycker jag.

Jag lyckades få tag i Rubber's Lover för en skälig summa på ebay för någon vecka sedan och nu var det alltså dags att se den. Förväntningarna var ganska höga då jag läst att den, med sin cyberpunk-ism, påminner om Tetsuo: The Iron Man (1989). Förutom cyberpunken så var den dock inte speciellt lik. Jo, den var också filmad i svart/vitt format.

Rubber's Lover handlar om tre forskare som utför experiment på människor i form av att injicera ether (hittade ingen begriplig översättning) i dem samtidigt som de utsätts för tortyr i form av extremt höga ljud. Syftet är att att få testpersonen att uppnå ett annat mentalt stadie som i sin tur ska resultera i psykiska överkrafter. Forskarteamets bidrag hotas att dras in för att de inte visar något resultat fastän de avverkar försökskaniner på löpande band. En sekreterare från huvudkontoret skickas till deras labb för att stänga ner projektet. Forskarteamet ser sin chans till ännu en försökskanin och tar sekreteraren som gisslan, samtidigt som de dessutom utnyttjar en forskarkompis som de hjärntvättat.

Experimenterandet återupptas med de nya försökspersonerna men forskarteamet inser inte vilka krafter deras experiment kan framkalla. Helvetet brakar såklart loss och snart inser de vad de har lyckats skapa.

Jag skulle inte vilja säga att Rubber's Lover är en jättebra film då den tyvärr saknar ett tydligt narrativ, men scenografin var helt fantastisk. Snabba klipp varvas med långa tagningar och kameravinklarna skapade en obehaglig klaustrofobisk känsla. I sann cyberpunkanda innehöll filmen också en hel drös med obskyra maskiner med sladdar över allt. Fukui har minst sagt en fin känsla för mise-en-scene som gör att filmen, trots sin avsaknad av ett tydligt narrativ, blir till ett enastående konstverk.

Men eftersom jag gärna ser filmer med tydliga narrativ så räcker det inte hela vägen till något toppbetyg. 6/10 får du, Rubber's Lover, det är du väl nöjd med?

Guinea pig - Mermaid in a manhole (Hideshi Hino 1988)

Guinea pig serien har jag alltid tyckt om, i alla fall de fyra första filmerna. Mermaid in a manhole är den fjärde filmen i Guinea pig serien av totalt sex filmer och den är också den bästa av dem. Hideshi Hino regisserade också den andra filmen Flowers of flesh and blood som också är den mest omtalade filmen i serien. Jag såg Mermaid in a manhole på mitt pojkrum för många år sedan och var väldigt fascinerad av den, fast på ett helt annat vis än vad jag är idag. Filmen har ett konstnärligt uttryck som de andra filmerna saknar och om man lyckas se bortom de enorma mängderna blod, maskar och annat äckel så finner man en väldigt gripande film.

Konstnären i full karriär

Filmen handlar om en man (jag kommer inte ihåg vad han heter, men jag refererar till honom som "konstnären"), som brukar gå ner i en kloak för att hitta inspiration till sina målningar. Kloaken var en gång i tiden en flod där han brukade leka som barn och han blir väldigt nostalgisk när han tänker på floden och sin barndom. En dag hittar han en sjöjungfru som ligger i kloaken. Konstnären känner igen sjöjungfrun och påpekar att de sågs en gång för längesedan när han bara var ett barn och hon medger att det är sant, de har träffats förr. Sjöjungfrun har ett stort sår i midjan som konstnären lägger märke till och bär henne hem för att ta hand om henne. Efter ett tag sprider sig hennes sår upp över hennes överkropp och hon utvecklar enorma bölder över hela överkroppen. Sjöjungfrun ber konstnären att måla av henne med det var som finns i hennes bölder. Han tvingas att skära upp hennes bölder och ut rinner var i sju olika färger (en referens till regnbågen?) och konstnären sätter igång att måla av henne. Sjöjungfruns tillstånd blir dock värre och värre och till slut tvingas konstnären att göra klart tavlan och sedan döda sjöjungfrun för att få slut på hennes lidande. En sak som förvirrar en aning är att konstnärens nyfikna grannar pratar med varandra och säger att hans fru är död, men senare att hon har lämnat honom. Det viktiga är i alla fall att vi vet att grannarna inte har sett konstnärens fru på ett tag.

Konstnärens egna lilla Ariel

!SPOILERS!För mig handlar denna filmen om hur konstnären inte är beredd att släppa sin ungdom och växa upp utan sin fru. Sjöjungfruns repliker är inte diegetiska utan är lagda efteråt med ett reverb som ger illusionen av att konstnären hör röster i sitt huvud som säger åt honom vad han ska göra med sjöjungfrun. Sjöjungfrun är en symbol för hans cancersjuka fru och hans förlorade barndom (han hittade henne i kloaken som tidigare var en flod där han lekte, han  hade för sig att han sett henne tidigare och hon är döende/ruttnande). Men jag har också funderingar kring att sjöjungfrun också symboliserar konstnärens frus vilja att han måste gå vidare trots att han är på väg att förlora henne. Han måste måla en tavla av henne precis som han gjort med sin barndom och försöka gå vidare. Hustruns/sjöjungfruns enorma lidande blir till slut för mycket för konstnären och hans tar livet av henne, han inbillar sig att det är det hon vill. Men hustrun är gravid i åttonde månaden och konstnären drar ut sitt ofödda barn ur magen på sin fru och faller i chock - ännu en förlorad barndom. !SPOILERS!

Lidandet är över

Det enda dåliga med denna filmen är konstnärens otroligt fula min han gör så fort sjöjungfrun vrider sig i smärta av de maskar som krälar ut ur hennes bölder. Det blir väldigt smärtsamt och jobbigt så fort hon börjar skrika, men sen klipper regissören till konstnärens fula min och man blir irriterad istället. Annars tycker jag detta är en fantastisk film som förtjänar mer uppmärksamhet som en film än som en studie i äckel. 7/10