Raigyo (Takahisa Zeze, 1997)

Njuta films har en del fina releaser inser jag ibland. Den svenska distributionen gör att man inte behöver lägga åtskilliga hundralappar på lite mer obskyra filmer heller då de finns i Sverige och inte behöver fraktas över atlanten, plus att de kommer med svensk text. Jag blev minst sagt glad när jag hittade Raigyo då jag läst lite om den och blivit oerhört nyfiken.

Raigyo är en Pinku Eiga film. Alltså en sorts japansk sleazefilm. Under 90-talet struntade regissörerna helt i alla tramsiga sexscener som förr var hela poängen med "pinkfilmerna" och la istället energin på att berätta en historia som inte bara var en ursäkt för att visa bröst och bleka rumpor. Temat för just Raigyo är väldigt nihilistiskt och deprimerande. Inte en enda gång tror man att det faktiskt är en "pinkfilm" man tittar på.

Filmen börjar med att man får följa Yanai vars fru är inlagd på sjukhuset för att hon ska föda deras första barn. Yanai lever ungkarlsliv medan hans fru ligger inlagd och ringer runt till kvinnor i hopp om att få ha sex. Han har lite problem att få till det men får av en slump telefonkontakt med Noriko som är dödligt sjuk. Noriko har blivit lämnad av sin man och är fullkomligt uppgiven. När Noriko och Yanai slutligen träffas och har sex blir Yanai mördad av Noriko. Hon blir förhörd av polisen om varför hon lämnade sjukhuset trots att hon är dödligt sjuk och att Yanai mördades samma dag ser polisen som ett samband. Noriko kommer undan tack vare att en man som såg henne kasta sin förlovningsring blir inkallad för att identifiera henne. Han fascineras över att hon dödat en människa och säger därför att det inte var Noriko som han hade sett ihop med Yanai på den bensinmack där han jobbar. De två utvecklar sedan en relation med misär och ångest som gemensam nämnare.

Åskådare 1

Åskådare 2

Zeze är helt ny för mig men efter att ha sett Raigyo är jag frälst. Fotot är helt magnifikt och att filmen till stor del är "shot on location" bidrar till den dystra stämningen något enormt. Som tittare gör Zeze en till åskådare på plats genom att  ofta filma på väldigt långt avstånd och undvika "close-ups". Ofta hamnar olika objekt ur fokus i förgrunden, vilket skapar en stämning av att man står långt ifrån och beskådar det som sker, men man kan inte göra något åt det. Alla "POV's" är dessutom filmade som om personen låg på marken, när personen i själva verket står upp, vilket skapar en stämning av att det är någon annans synvinkel som förmedlas. Det är också sparsmakat med klipp i filmen och vissa scener varar runt 1-2 minuter helt utan kameråkningar. Det känns löjligt att ens försöka beskriva detta mästerliga foto, jag lägger istället upp lite bilder och rekommenderar att ni ser filmen.

Noriko tittar på när bussen åker...

Jag måste bara tillägga att det är synd att denna film blivit förstörd med en rutten marknadsföring. Söker man på den ser man bara nakna människor indränkta i blod. Detta är ungefär 1 minut av filmen och det tar all fokus från vad filmen egentligen handlar om. Likaså lanseras den också som en klassisk "pinkfilm" med bilder på bröst överallt, också något som bara figurerar 1-2 minuter i filmen. Jag tittade nyss på den svenska filmen Kyss mig och den innehöll säkert 15 minuter med meningslösa sexscener som inte tillförde filmen ett smack.

...POV från marken

"Mitt barn dödades, han brann ihjäl. Han blev bara en så här stor svart klump, ändå kremerade de honom. Det kom ingen rök från skorstenen på krematoriet... Barnet hade ju redan brunnit upp. Det var en kvinna som gjorde det. En yngre arbetskamrat som till skillnad från mig läst på högskolan. Hon var ganska snygg. Vi drack lite ihop och låg med varandra. Hon fick göra abort två gånger. Är det skäl nog att döda?"
 - Fiskaren utan namn

8/10

The Human Centipede 2 (Tom Six, 2011)

Den hype som byggdes inför The Human Centipede var som upplagd för att det skulle bli fiasko. Om man hypar något mycket så tycker i alla fall jag att man måste leverera också. Hypen ledde till att filmen nådde ut till en publik som absolut inte brukar konsumera denna typ av chockfilm. Därför hör man ofta hur skruvad The Human Centipede är och ibland kan man till och med höra folk säga att det är det vidrigaste som gjorts, någonsin. För er som inte vet handlar The Human Centipede om en galen vetenskapsman som kidnappar folk och syr ihop dem, mun till anus, för att skapa sin egna mänskliga tusenfoting.

Eftersom jag tillhör den grupp av människor som kan tycka att sådana här filmer är ganska bra och underhållande så tänkte jag att ska ge The Human Centipede 2 en chans. Mycket tack vare att jag ser folk som avfärdar filmen som skit bara för att den endast är ute efter att chockera tittaren. Som om inte en komedi exploaterar känsliga ämnen för att få dig att skratta? Nä, den diskussionen lämnar jag och går till filmen istället.

Martin

Martin jobbar som vakt i ett parkeringshus. Han är fet, kort, ful, har astma och är sjukt besatt av filmen The Human Centipede. Eftersom Martin jobbar nattskiftet så börjar han förverkliga sin dröm om att kopiera experimentet från första filmen. Folk som parkerar sina bilar får ett skott i benet och en kofot i huvudet för att sedan köras i en skåpbil till en lagerlokal. Där förvarar Martin sina offer tills han har samlat på sig 12 personer som han ska operera ihop, mun till anus.

Martin bor ihop med sin mamma i en liten lägenhet i London. Mamman hatar Martin för att han ringde efter polisen efter fadern antastat Martin under flera år. Så Martin har det ganska jobbigt förstår man, när till och med doktorn som ska hjälpa Martin med hans astma tafsar på honom och spanar in hans bakdel och slickar sig om munnen.

Martin beskådar sitt livsverk

Filmen är helt svart/vit och saknar nästan helt musik, vilket inte alls bidrar till den stämning som jag direkt fattar att regissören ville åt. Det hela blir istället löjligt pretentiöst, vilket i sin tur krockar med alla jättelöjliga upptåg som Martin bjuder på. Det finns ingen vilja att gå djupare in i vilka offren är mer än att de flesta verkar vara idioter, vilket i sin tur gör att man inte kunde bry sig mindre om att de blir torterade. De enda som man faktiskt får bekanta sig med är Martin och hans mamma. Detta görs dock så pass bra att man hade önskat att filmen hade handlat om deras relation istället. Deras förhållande är så pass sjukt att det till och med är deprimerande att se dem äta ihop och jag måste verkligen berömma Tom Six att han lyckats fånga en så fruktansvärt obehaglig stämning hemma hos Martin.

Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Tom Six vill äckla folk på ett pretentiöst sett som faller platt. Filmen förlitar sig helt på att Martins galenskap ska skapa en klaustrofobisk känsla  som sedan når något slags crescendo när tortyren börjar. Men det funkar inte alls. Chockscenerna är dessutom så pass veka att filmens ruttenhet inte ens kan vägas upp av "goren".

3/10

Rubber's Lover (Shozin Fukui, 1996)

Comeback på bloggen! Jag har tittar på så sjukt mycket film senaste tiden så jag har inte orkat skriva om dem efteråt. Har dessutom skrivit klart min c-uppsats (förhoppningsvis) så nu kanske det blir fler inlägg. Inte för att någon verkar läsa, men det är ändå ganska trevligt tycker jag.

Jag lyckades få tag i Rubber's Lover för en skälig summa på ebay för någon vecka sedan och nu var det alltså dags att se den. Förväntningarna var ganska höga då jag läst att den, med sin cyberpunk-ism, påminner om Tetsuo: The Iron Man (1989). Förutom cyberpunken så var den dock inte speciellt lik. Jo, den var också filmad i svart/vitt format.

Rubber's Lover handlar om tre forskare som utför experiment på människor i form av att injicera ether (hittade ingen begriplig översättning) i dem samtidigt som de utsätts för tortyr i form av extremt höga ljud. Syftet är att att få testpersonen att uppnå ett annat mentalt stadie som i sin tur ska resultera i psykiska överkrafter. Forskarteamets bidrag hotas att dras in för att de inte visar något resultat fastän de avverkar försökskaniner på löpande band. En sekreterare från huvudkontoret skickas till deras labb för att stänga ner projektet. Forskarteamet ser sin chans till ännu en försökskanin och tar sekreteraren som gisslan, samtidigt som de dessutom utnyttjar en forskarkompis som de hjärntvättat.

Experimenterandet återupptas med de nya försökspersonerna men forskarteamet inser inte vilka krafter deras experiment kan framkalla. Helvetet brakar såklart loss och snart inser de vad de har lyckats skapa.

Jag skulle inte vilja säga att Rubber's Lover är en jättebra film då den tyvärr saknar ett tydligt narrativ, men scenografin var helt fantastisk. Snabba klipp varvas med långa tagningar och kameravinklarna skapade en obehaglig klaustrofobisk känsla. I sann cyberpunkanda innehöll filmen också en hel drös med obskyra maskiner med sladdar över allt. Fukui har minst sagt en fin känsla för mise-en-scene som gör att filmen, trots sin avsaknad av ett tydligt narrativ, blir till ett enastående konstverk.

Men eftersom jag gärna ser filmer med tydliga narrativ så räcker det inte hela vägen till något toppbetyg. 6/10 får du, Rubber's Lover, det är du väl nöjd med?