Strange Circus (Shion Sono, 2005)

Strange circus är den andra filmen av Shion Sono som jag kollat på. Jag hade inte så värst höga förväntningar med tanke på att Suicide Club (2001) var så svår att greppa att det kändes löjligt. Jag har funderat kring den filmen i snart tre veckor nu och har fortfarande ingen bra teori om vad som egentligen hände. Men nog om Suicide club nu. Denna gången skriver jag utan spoilers, det kanske är roligare, vad vet jag? Jag tycker om att tolka det jag ser men struntar i att dela med mig denna gången så får jag se om jag tycker det blev bra. NU till filmen:

Mitsuko blir ombedd att kliva in i ett cello-case av sin far

Strange circus är en thriller/drama som handlar om Mitsuko och hur hon blir våldtagen av sin far när hon är liten. Mamman (Sayuri) kommer på sin man (Gozo) när han våldtar Mitsuko men hon gör ingen åt saken. Istället blir hon avundsjuk på Mitsuko och misshandlar henne så fort Gozo inte är hemma. Lite senare i filmen får man följa Taeko som är en rullstolsbunden författare. Hon skriver skönlitterära verk om hemskheter som incest och våld. Yuji som jobbar på ett bokförlag är hemma hos Taeko ibland och läser hennes arbete, han säger sig vara ett stort fan av Taekos verk. En dag får Yuji i uppdrag av sin chef att snoka fram hemligheter om Taeko för att hon gömmer sig mest inne hela dagarna och hennes person är lite av ett mysterium. Chefen säger till Yuji att han vet att hon faktiskt visst kan gå och sitter i rullstolen bara för att hon spelar ett spel. Yuji verkar motvillig men börjar ändå att snoka i Taekos liv. Handlingen är kanske inte riktigt så enkel men jag vet inte hur jag ska förklara mer utan att spoila hela filmen.

Taeko och Yuji

Jag tycker att Shion har lyckats skapa en film som säger mycket om hur mycket ens liv påverkas av att bli illa behandlad av en auktoritär figur. Gozo är väldigt manlig och patriarkal så hans fru tänker inte ens tanken på att försvara sin dotter utan lyder blint allt han säger och går till och med med på att titta på medan han har sex med Mitsuko.

Jag slogs mycket av hur duktiga skådespelarna var i Strange circus. Speciellt barnet som spelade Mitsuko som ung (Rie Kuwana) och han som spelade Yuji (Issei Ishida). En sak till som jag slogs av var hur västerländskt allt såg ut i filmen. Hemma hos familjen fanns inte ett spår av japansk kultur eller inredning, men det kan ha haft att göra med att Gozo var väldigt rik, vad vet jag. Jag hade en trevlig stund när jag tittade på den och blev ganska chockerad och äcklad men seriositeten behölls hela vägen igenom. 6/10

Guinea pig - Mermaid in a manhole (Hideshi Hino 1988)

Guinea pig serien har jag alltid tyckt om, i alla fall de fyra första filmerna. Mermaid in a manhole är den fjärde filmen i Guinea pig serien av totalt sex filmer och den är också den bästa av dem. Hideshi Hino regisserade också den andra filmen Flowers of flesh and blood som också är den mest omtalade filmen i serien. Jag såg Mermaid in a manhole på mitt pojkrum för många år sedan och var väldigt fascinerad av den, fast på ett helt annat vis än vad jag är idag. Filmen har ett konstnärligt uttryck som de andra filmerna saknar och om man lyckas se bortom de enorma mängderna blod, maskar och annat äckel så finner man en väldigt gripande film.

Konstnären i full karriär

Filmen handlar om en man (jag kommer inte ihåg vad han heter, men jag refererar till honom som "konstnären"), som brukar gå ner i en kloak för att hitta inspiration till sina målningar. Kloaken var en gång i tiden en flod där han brukade leka som barn och han blir väldigt nostalgisk när han tänker på floden och sin barndom. En dag hittar han en sjöjungfru som ligger i kloaken. Konstnären känner igen sjöjungfrun och påpekar att de sågs en gång för längesedan när han bara var ett barn och hon medger att det är sant, de har träffats förr. Sjöjungfrun har ett stort sår i midjan som konstnären lägger märke till och bär henne hem för att ta hand om henne. Efter ett tag sprider sig hennes sår upp över hennes överkropp och hon utvecklar enorma bölder över hela överkroppen. Sjöjungfrun ber konstnären att måla av henne med det var som finns i hennes bölder. Han tvingas att skära upp hennes bölder och ut rinner var i sju olika färger (en referens till regnbågen?) och konstnären sätter igång att måla av henne. Sjöjungfruns tillstånd blir dock värre och värre och till slut tvingas konstnären att göra klart tavlan och sedan döda sjöjungfrun för att få slut på hennes lidande. En sak som förvirrar en aning är att konstnärens nyfikna grannar pratar med varandra och säger att hans fru är död, men senare att hon har lämnat honom. Det viktiga är i alla fall att vi vet att grannarna inte har sett konstnärens fru på ett tag.

Konstnärens egna lilla Ariel

!SPOILERS!För mig handlar denna filmen om hur konstnären inte är beredd att släppa sin ungdom och växa upp utan sin fru. Sjöjungfruns repliker är inte diegetiska utan är lagda efteråt med ett reverb som ger illusionen av att konstnären hör röster i sitt huvud som säger åt honom vad han ska göra med sjöjungfrun. Sjöjungfrun är en symbol för hans cancersjuka fru och hans förlorade barndom (han hittade henne i kloaken som tidigare var en flod där han lekte, han  hade för sig att han sett henne tidigare och hon är döende/ruttnande). Men jag har också funderingar kring att sjöjungfrun också symboliserar konstnärens frus vilja att han måste gå vidare trots att han är på väg att förlora henne. Han måste måla en tavla av henne precis som han gjort med sin barndom och försöka gå vidare. Hustruns/sjöjungfruns enorma lidande blir till slut för mycket för konstnären och hans tar livet av henne, han inbillar sig att det är det hon vill. Men hustrun är gravid i åttonde månaden och konstnären drar ut sitt ofödda barn ur magen på sin fru och faller i chock - ännu en förlorad barndom. !SPOILERS!

Lidandet är över

Det enda dåliga med denna filmen är konstnärens otroligt fula min han gör så fort sjöjungfrun vrider sig i smärta av de maskar som krälar ut ur hennes bölder. Det blir väldigt smärtsamt och jobbigt så fort hon börjar skrika, men sen klipper regissören till konstnärens fula min och man blir irriterad istället. Annars tycker jag detta är en fantastisk film som förtjänar mer uppmärksamhet som en film än som en studie i äckel. 7/10

Shinjuku triad society (Takashi Miike,1995)

Igår tittade jag på en av mina än så länge 27 filmer av Miike. Shinjuku triad society är den första av Miikes filmer som inte blev en direkt-till-video-release utan visades på biografer och det märks att det var här som Miike verkligen började hitta sin stil. Det bjuds på gott om övervåld, sex och väldigt sjuk humor. Dock lyckas här för första gången Miike leverera dessa ingredienser utan att det känns billigt eller osammanhängande, vilket talar mycket för att han här hittat en bra balans i sitt skapande. Väldigt seriösa ämnen tas upp och varvas med under-bältet-skämt och sprutande blod, men man känner verkligen att filmen ska tas på allvar hela tiden.

Kiriya är polis i Tokyo och har äran att mest springa runt i stadsdelen Shinjuku, som tydligen är Tokyos "red light district" och där självklart yakuzan håller till. Kiriya är på jakt efter en taiwanes som heter Wang som sysslar med diverse olagligheter. När Wang försöker ta sig in på marknaden för illegal organhandel tar han hjälp av en advokat (Kiriyas bror) för att sälja organ och styra upp affärerna. Kiriya gör allt för att få tag i Wang och se till så att hans bror håller sig borta från maffian, men Wang blir inte glad när någon rotar i hans affärer.

Kiriya

!OBS SPOILER ALERT!
Flera av karaktärerna uttrycker bitterhet och viss ångest i att de inte känner sig hemma i Japan. Kiriya är hälften japan och hälften taiwanes, Wang är Taiwanes, Wangs älskare är kines och alla känner de att de inte hör hemma i Japan. Wangs älskare förstår inte japanska och är prostituerad. Han blir mer eller mindre behandlad som skit av sina kunder, men Wang ger honom förståelse och tvärt om. Detta leder till en stark scen där Wang ska få en avsugning av sin älskare. Akten börjar som vanligt, men plötsligt lägger Wangs älskare en isbit i munnen och Wang inser att han har lärt sig detta av någon annan. Wang misshandlar sin älskare tills han berättar vem som lärt honom "isbits-knepet". Det visar sig vara en boss i ett rivaliserande gäng som blåst Wang på pengar. Efter misshandeln är deras förståelse för varandra som bortblåst. !OBS SPOILER ALERT!

Wang

 Ett problem med Miike är att det ofta blir lite rörigt i storyn, vilket det också blir i Shinjuku triad society. Jag tror att det kan bero på att det dels talas både japanska, kantonesiska och mandarin, asiatiska namn är lite svårare att lägga på minnet om man är ovan och man antas förstå vilka som är kineser eller japaner bara genom namnen och utseendet. Allt detta kan bli en enda röra om man inte är van vid asiatisk film eller de språk som talas i asien.

En väldigt bra film, men kanske lite långsam emellanåt. 7/10