Guinea pig - Mermaid in a manhole (Hideshi Hino 1988)

Guinea pig serien har jag alltid tyckt om, i alla fall de fyra första filmerna. Mermaid in a manhole är den fjärde filmen i Guinea pig serien av totalt sex filmer och den är också den bästa av dem. Hideshi Hino regisserade också den andra filmen Flowers of flesh and blood som också är den mest omtalade filmen i serien. Jag såg Mermaid in a manhole på mitt pojkrum för många år sedan och var väldigt fascinerad av den, fast på ett helt annat vis än vad jag är idag. Filmen har ett konstnärligt uttryck som de andra filmerna saknar och om man lyckas se bortom de enorma mängderna blod, maskar och annat äckel så finner man en väldigt gripande film.

Konstnären i full karriär

Filmen handlar om en man (jag kommer inte ihåg vad han heter, men jag refererar till honom som "konstnären"), som brukar gå ner i en kloak för att hitta inspiration till sina målningar. Kloaken var en gång i tiden en flod där han brukade leka som barn och han blir väldigt nostalgisk när han tänker på floden och sin barndom. En dag hittar han en sjöjungfru som ligger i kloaken. Konstnären känner igen sjöjungfrun och påpekar att de sågs en gång för längesedan när han bara var ett barn och hon medger att det är sant, de har träffats förr. Sjöjungfrun har ett stort sår i midjan som konstnären lägger märke till och bär henne hem för att ta hand om henne. Efter ett tag sprider sig hennes sår upp över hennes överkropp och hon utvecklar enorma bölder över hela överkroppen. Sjöjungfrun ber konstnären att måla av henne med det var som finns i hennes bölder. Han tvingas att skära upp hennes bölder och ut rinner var i sju olika färger (en referens till regnbågen?) och konstnären sätter igång att måla av henne. Sjöjungfruns tillstånd blir dock värre och värre och till slut tvingas konstnären att göra klart tavlan och sedan döda sjöjungfrun för att få slut på hennes lidande. En sak som förvirrar en aning är att konstnärens nyfikna grannar pratar med varandra och säger att hans fru är död, men senare att hon har lämnat honom. Det viktiga är i alla fall att vi vet att grannarna inte har sett konstnärens fru på ett tag.

Konstnärens egna lilla Ariel

!SPOILERS!För mig handlar denna filmen om hur konstnären inte är beredd att släppa sin ungdom och växa upp utan sin fru. Sjöjungfruns repliker är inte diegetiska utan är lagda efteråt med ett reverb som ger illusionen av att konstnären hör röster i sitt huvud som säger åt honom vad han ska göra med sjöjungfrun. Sjöjungfrun är en symbol för hans cancersjuka fru och hans förlorade barndom (han hittade henne i kloaken som tidigare var en flod där han lekte, han  hade för sig att han sett henne tidigare och hon är döende/ruttnande). Men jag har också funderingar kring att sjöjungfrun också symboliserar konstnärens frus vilja att han måste gå vidare trots att han är på väg att förlora henne. Han måste måla en tavla av henne precis som han gjort med sin barndom och försöka gå vidare. Hustruns/sjöjungfruns enorma lidande blir till slut för mycket för konstnären och hans tar livet av henne, han inbillar sig att det är det hon vill. Men hustrun är gravid i åttonde månaden och konstnären drar ut sitt ofödda barn ur magen på sin fru och faller i chock - ännu en förlorad barndom. !SPOILERS!

Lidandet är över

Det enda dåliga med denna filmen är konstnärens otroligt fula min han gör så fort sjöjungfrun vrider sig i smärta av de maskar som krälar ut ur hennes bölder. Det blir väldigt smärtsamt och jobbigt så fort hon börjar skrika, men sen klipper regissören till konstnärens fula min och man blir irriterad istället. Annars tycker jag detta är en fantastisk film som förtjänar mer uppmärksamhet som en film än som en studie i äckel. 7/10